Till slut...

... satt det där. Det gamla maskineriet klickade på plats och sedan var jag produktiv igen. Jag tecknade. Inte bara en eller två seriestrippar, utan tio. Och jag tuschade dem också. Nu återstår bara allt det andra som måste göras. Scanna, rensa, vektorisera, färga, texta, rastrera (ja, jag har valt en lång process) och måla bakgrunderna. Men för fasen, tio strippar på ett bräde...

Har faktiskt bara sex manus kvar för tillfället (om man inte räknar Ananasmannen, förstås... Då har jag närmare 20+ A4-sidor att teckna, och så vidare och så vidare) innan min första batch serier är klar. Får mig fundera på om jag inte borde skriva sex strippar till så att min första färdiga bunt landar på 30 seriestrippar. Det blir inte mindre än fem veckors serier på ett bräde (om man räknar med sex strippar i veckan).

Dessutom har jag hittat en grafisk grej som jag tycker om. Mer om detta senare. Då kan jag kanske mata upp ett smakprov också?

Nä... nu är det dags att nanna kudden. Sov inte så hiskeligt mycket i natt eftersom jag skulle upp på morgonen men inte kunde släppa Harry Potter och halvblodsprinsen innan jag hade läst ut den. Sexan är mycket bättre än femman. Liksom alla andra har jag mina teorier om vad det var som egentligen hände i det där tornet... Men vi får säkert klarhet i den saken i nästa bok, som antagligen blir den sista.

Kom bara ihåg att Rowling återanvänder saker hon har planterat i tidigare böcker. Och om jag inte helt misstar mig så kommer en sak hon presenterade i sexan vara en viktig del i sjuan...

Remember, Billy...
It gets better, in the end!

Om ni fattar den referensen är ni lika förtappade som jag. Ve er.

Tänkte inte på det...

Jag kom på att jag för att läna någon form av kredibilitet åt min totala dissning av tre böcker i ett tidigare inlägg kanske bör nämna några böcker jag faktiskt har tyckt om. Det känns som en rätt så bra grej att göra i samanhanget. Alltså, tre böcker som jag har tyckt mycket om:

1. Under ingrodda ärr - Val McDermid.
Andra boken i serien om profileraren Tony Hill och hans kollega Carol Jordan. En fantastiskt spännande roman med en och annan oväntad utveckling. Stort tack till Molle för den!

2. Anubisportarma - Tim Powers.
Egyptiska trollkarlar, psykotiska clowner, litteraturvetare som reser i tiden, en poet som ingen vet vart han kommer ifrån och en massmördare som byter kropp med sina offer. Kan det bli mer vrickat? Ja, definitivt. Men å andra sidan gör Powers ett fantastiskt jobb när han knyter ihop hela historien utan att lämna luckor i storyn eller logiken. Ett imponerande arbete med tanke på den totalt flippade handlingen.

3. Pestens tid - Stephen King.
Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar boken så mycket. Men det gör jag. Och när jag fick tag på den långa versionen med ytterligare 400 sidor eller så... Då vart jag glad som en liten pojke. Jag höll på att skriva något vulgärt, men besinnade mig.

Världens sämsta filmscen

Ibland kan det vara svårt, kanske rent av omöjligt, att avgöra vilken scen som faktiskt är världens absolut sämsta scen. Det finns så många möjliga alternativ. Slutet på dead or alive, till exempel. Men eftersom den scenen faktiskt är slutet av en film kvalar den snarare in som världens sämsta slut. Alltså måste man först bestämma vilka kriterier som är avgörande. Jag har kommit fram till följande:

1. Det får inte vara slutet på en film - Anledningen är i stort sett självskriven. På slutet av filmen har filmskaparna alla chanser i hela världen att knyta samman alla lösa trådar, göra något oväntat och på det hela taget göra allt bättre. Alltså förtjänar filmsluten en helt egen kategori. Och får det.

2. Scenen måste ha ett syfte - Vi kan inte acceptera att dömma ut scener som egentligen är helt meningslösa, och som inte försöker säga något. Intentionen med scenen måste finnas där. Det skall gärna vara någon form av motivations-scen, eller ett rörande försök att förklara en karaktärs livsfilosofi och/eller anledning att handla enligt resten av filmen.

3. Komedier räknas inte - Det finns ofantligt mycket usla komedier, men på något sätt följer uselheten med genren. Den enda komedi som räknas är den komedi som uppstår genom ofrivillig mediokritet.

Så... Vilken är då världens sämsta filmscen?

Utan tvekan måste barslagsmålsscenen ur Steven Segals On Deadly Ground ta hem segern här. Har ni sett den? Här kommer en liten recap:

En elak oljeborrare har trackaserat en indan i Alaska. Steven Segal gör entré och spöar upp oljearbetaren. Det tar säkert fem minuter. Oljeborraren blöder, snorar och gråter. Då händer det... Musiken ändrar karaktär, det blir smetiga stråkar. Ljuset förändras från barbelysning till en lätt upplyst air. Helt utan känsla för repliken säger Segal "What does it take? What does it take to change the essence of a man?" Oljeborraren funderar, nedsmetad med eget blod och dregel. Till slut säger han "Time... I need time to change...". Steven Segal ler ett snett leende och ser mer ut som the Pillsbuy doughboy än någonsin. Han klappar oljeborraren på axeln och säger "So do I" (eller något ditåt). Sedan går Segal därifrån.

Behöver jag verkligen förklara hur uselt det är? Om man nu ska ändra en man; behövs det tid eller fem minuters råsmisk av Segal följd av en osmaklig klysha? Eller är det samma sak?

Har ni några andra förslag på usla scener får ni gärna kommentera.