Ska han komma tillbaka?

En av de första "längre" serierna jag gjorde i vuxen ålder var Ananasmannen. Han skapades på en föreläsning i... Datorteknik, tror jag... Frodo kanske kan rätta mig på den fronten. Hursomhelst vände sig sagda Frodo om (han satt på raden framför mig) och sade ett ord. "Ananasmannen". Jag minns inte längre varför detta sades, eller vad vi hade pratat om innan. Troligtvis om superhjältar eller serier eller något annat.

När föreläsningen var klar ungefär 1,5 timme senare var första sidan klar. Det blev sedan en hel bunt sidor till. Plus en jäkla massa manus som ännu inte är tecknade.

På det hela taget är Ananasmannen en sorts icke-humoristisk drift med superhjältegenren. Med humor i.


Och allt vore väl bra med det, om det inte vore för att denna karaktär pockar på uppmärksamhet. Jag vill berätta mer om honom, och framför allt vill jag berätta de gamla historierna igen, med bättre bilder och bättre layout. Ursprungligen skapades han på en A4-sida som jag klämde in 4 rader bilder i, med 3-5 bilder på varje rad. Jag vill berätta det igen, på ett annat sätt.

Så om jag på något sätt har en kreativ pipeline i mig ligger Ananasmannen alltid där. Ibland ger jag mig på att han blockerar röret. Men kanske ska jag ge mig in med ett städteam och gräva ut honom. Kanske kommer Ananasmannen tillbaka. Ve er!

Om man gör om saker ...

... ska man då sätta etiketten skåpmat eller nytt på posten?

Jag ska inte säga att just detta är ett exempel på de i-landsproblem som plågar min vardag, men man funderar ju. Därför dubbeletiketterar jag. Haha! Sug på den, etikettpurister!


Bilden föreställer alltså en bullterrier. En hundras som jag är oerhört förtjust i. I övrigt planerar jag för ananasmannens återkomst, i någon form av format. I'll keep you posted, imaginary reader. Jag vet ju att ingen egentligen läser den här bloggen... Utom jag själv då.

I övrigt är jag besviken över att ha halkat ner till sjätte plats när man googlar "Autoerotisk asfyxi". En gång i tiden låg jag etta! Ve mig!

Har han så funnit ett hem?

Jag vet inte... men eventuellt har vår gode cyklop från mitt förra inlägg funnit en väg ut på tryckt papper. Eventuellt. Framtiden får utvisa den gode Polyfemos öde.

Det jag ville göra för en eventuell publicering, var att färga den. Men inte bara det. Istället för den tattiga färgläggning som jag hade gjort en gång för många år sedan (jag tror tillåmed att bilden innehöll en... eeew.... lensflare... *duckar*) ville jag göra en riktig färgläggning. Eller i alla fall bättre.



Fan vet om det blev så.

Om cyklopen nu blir publicerad så kanske det kan locka mig att teckna mer om honom. Jag har massa gammalt gift om Den Glada Högskolan som jag vill ha ur mig. Ve er!

Och så en gammal en

Jag satt och funderade på några av mina gamla synder, när plötsligt en bild svävade upp i mitt sinne. Bilden var en striphårig och halvskallig cyklop som satt och åt, och jag visste genast vart bilden kom ifrån.

1997 köpte jag min första PäZä - tidigare hade jag haft C64 och Amiga 500, men jag insåg varthän det barkade. Det var dags att ta sig i kragen och skaffa en låda. I samma veva skaffade jag också en scanner, och det första jag scannade in var serien med cyklopen i huvudrollen.



Det var ett försök att göra en serie som kanske kunde publiceras i Chalmers kårtidning Tofsen, men där blev det kalla handen. Antingen var de humorlösa kretiner, eller så är jag det. Juryn är fortfarande ute på den.

Jag satte mig senare och försökte göra en färgversion, men kan inte hitta den på datorn vilket får mig att misstänka att den har försvunnit. För er som varit på Chalmers innan de byggde om eländet och antagligen satte en poppigare prägel på Gasquen, så kan ni tänka er bilderna i färger a la Gasquen anno 1997; dvs. muggigt mörkt, mörkt grå väggar, svart tak och rör i en hiskelig samling pasteller och orange. Det såg för jävligt ut.

Jag önskar att jag kunde säga att CCC:aren till vänster är baserad på Skunk, men han vart inte grabb förrän 98, har jag för mig. Trasan kan rätta mig om jag har fel. Skunk ligger för övrigt bakom ett av cortègeprogrammets bästa skämt genom tiderna (om man bortser från Mårts 'Två gafflar, jag är ett geni!'); nämligen skämtet 'Tysk ordbok med långa, svåra ord om krig'.

Det skulle ha blivit en bunt med ensidesskämt, men blev i slutänden bara en sida. Denna sida. Njut den med vördnad. Eller lättmajonäs, om ni föredrar det. Ve er!