Ska han komma tillbaka?

En av de första "längre" serierna jag gjorde i vuxen ålder var Ananasmannen. Han skapades på en föreläsning i... Datorteknik, tror jag... Frodo kanske kan rätta mig på den fronten. Hursomhelst vände sig sagda Frodo om (han satt på raden framför mig) och sade ett ord. "Ananasmannen". Jag minns inte längre varför detta sades, eller vad vi hade pratat om innan. Troligtvis om superhjältar eller serier eller något annat.

När föreläsningen var klar ungefär 1,5 timme senare var första sidan klar. Det blev sedan en hel bunt sidor till. Plus en jäkla massa manus som ännu inte är tecknade.

På det hela taget är Ananasmannen en sorts icke-humoristisk drift med superhjältegenren. Med humor i.


Och allt vore väl bra med det, om det inte vore för att denna karaktär pockar på uppmärksamhet. Jag vill berätta mer om honom, och framför allt vill jag berätta de gamla historierna igen, med bättre bilder och bättre layout. Ursprungligen skapades han på en A4-sida som jag klämde in 4 rader bilder i, med 3-5 bilder på varje rad. Jag vill berätta det igen, på ett annat sätt.

Så om jag på något sätt har en kreativ pipeline i mig ligger Ananasmannen alltid där. Ibland ger jag mig på att han blockerar röret. Men kanske ska jag ge mig in med ett städteam och gräva ut honom. Kanske kommer Ananasmannen tillbaka. Ve er!

Och så en gammal en

Jag satt och funderade på några av mina gamla synder, när plötsligt en bild svävade upp i mitt sinne. Bilden var en striphårig och halvskallig cyklop som satt och åt, och jag visste genast vart bilden kom ifrån.

1997 köpte jag min första PäZä - tidigare hade jag haft C64 och Amiga 500, men jag insåg varthän det barkade. Det var dags att ta sig i kragen och skaffa en låda. I samma veva skaffade jag också en scanner, och det första jag scannade in var serien med cyklopen i huvudrollen.



Det var ett försök att göra en serie som kanske kunde publiceras i Chalmers kårtidning Tofsen, men där blev det kalla handen. Antingen var de humorlösa kretiner, eller så är jag det. Juryn är fortfarande ute på den.

Jag satte mig senare och försökte göra en färgversion, men kan inte hitta den på datorn vilket får mig att misstänka att den har försvunnit. För er som varit på Chalmers innan de byggde om eländet och antagligen satte en poppigare prägel på Gasquen, så kan ni tänka er bilderna i färger a la Gasquen anno 1997; dvs. muggigt mörkt, mörkt grå väggar, svart tak och rör i en hiskelig samling pasteller och orange. Det såg för jävligt ut.

Jag önskar att jag kunde säga att CCC:aren till vänster är baserad på Skunk, men han vart inte grabb förrän 98, har jag för mig. Trasan kan rätta mig om jag har fel. Skunk ligger för övrigt bakom ett av cortègeprogrammets bästa skämt genom tiderna (om man bortser från Mårts 'Två gafflar, jag är ett geni!'); nämligen skämtet 'Tysk ordbok med långa, svåra ord om krig'.

Det skulle ha blivit en bunt med ensidesskämt, men blev i slutänden bara en sida. Denna sida. Njut den med vördnad. Eller lättmajonäs, om ni föredrar det. Ve er!

En tidig morgon i norr...

Vi hade varit på bröllop hela natten, inte helt på det klara med taxisituationen i obygden. Brudparet erbjöd oss att sova i deras stuga, men finkänsliga som vi är, ville vi inte vara ivägen för bröllopsnatten... Vad göra?

Lösningen blev att vi spännde fast vår äldste (då ende) son i bärselen som vi hade med oss och gick från festplatsen till pensionatet där vi bodde. Det var en sträcka på minst en mil. Kanske mer. Tid tog det i alla fall.

Bäst som vi närmade oss pensionatet steg solen upp över skogen, och man kunde se älvdansen som strök genom naturen. Det var vacker, det var fint, det var ett minne som jag trots mina då ömmande fötter insåg att jag inte skulle vilja ha varit utan. Därför lyfte jag kameran och knäppte en bild.


Monstret lade jag till nyligen. Det är roligt att rita monster. Det kommer mera. Ve er!